En blogg om kost, motion och hälsosam livsstil

Catlins levererar!

Igår åkte vi till purakaonui Falls som var en av de vackraste små vattenfall jag har sett. Vattnet rann ned för ett trappliknade berg mitt i tät regnskog som var full av inhemska fåglar och växter. Vi vandrade ut till Nugget point, där en fyr på en kulle blickade ut över enorma klippformationer i havet. Uppe på några av klipporna låg hundratals pälssälar och njöt av solen. På en annan klippa satt ett trettiotal Spoonbills, vilket kan vara den märkligaste fågeln jag har sett. Lik en liten stork men med en lång svart näbb som är skedformad i toppen. Fjädrarna på huvudet står upp som en tuppkam och dem påminner lite om en punkare, fast med väldigt konstig mun.

Idag simmade vi med delfiner, igen... Den här gången dock helt utan guide och helt gratis. Vi drog ned till en strand vid namn Porpoise bay för att eventuellt surfa. När vi kom ned var vågorna knappt märkbara men däremot kryllade vattnet av små inhemska Hectors delfiner. Jag sprang upp till bilen och hämtade bikinin. Erik som inte riktigt hängde med på mina planer följde snällt efter när jag sprang längst stranden, kastade av mig kläderna och fort tog på mig på bikinin. Utan att tänka på att det kanske var kallt eller att strömmarna kanske var luriga, sprang jag i och simmade jag för glatta livet. Jag simmade och dök allt vad jag orkade. Jag simmade med15 delfiner högst en halvmeter ifrån mig varav 3-4 av dem simmade under mig och nästintill snuddade vid mina ben. Från att ha drömt hela mitt liv om att få se delfiner, har jag nu sett tre olika typer och simmat med två av dem, HALLELUJA!! Vad är grejen med att åka till NZ för att hoppa bungy och fallskärm när allt adrenalin du någonsin kan tänka dig döljer sig under vattenytan, helt gratis!?

När jag lugnat ned mig något och fått upp värmen (vattnet var faktiskt j*vligt kallt) drog vi till Curio Bay. I stenklipporna anade man gamla trädstockar som blivit som fossiler. Träden är 180 miljoner gamla och därmed äldre än dinosaurierna. Sen körde JAG bilen längs en lång grusväg som tog oss hela vägen ut till Sydöns sydligaste udde, Slope Point. Tiden har gått obeskrivligt fort! Det känns som vi var vid nordligaste udden igår -nu är vi hemma i kära Svedala om exakt en månad! Vi längtar båda hem men inser båda hur otroligt mycket vi kommer sakna det här landet. NZ har allt! svarta stränder, vita stränder, gyllene stränder -stränder fulla av djurliv men tomma på folk. Höga vita toppar, glaciärer, varma spegelblanka sjöar. Rykande vulkandalar, regnskog och oändligt mycket mer. Alla människor borde åka hit! Allt du vill se finns här -på en yta betydligt mindre än Sverige!

Vi lämnade Fox och såg ut att få ännu en solig dag. Dagen bestod mest av bil- åkande och jade-spaning. Jade är den gröna sten som alla har runt halsen efter att ha varit i NZ och den har ett symboliskt värde för maorier. Maorier hittade guld långt före guldboomen här i NZ, men då maorierna tyckte att den skimrande metallen var alltför mjuk ansåg dem att den saknade värde och lät den vara för att istället använda jade.

Vi stannade i västkuststaden Hokitika där människor förvandlat alla ilandflutna träd på stränderna till en lång beach- utställning. Det var fåglar, pianon, hus, soffor och lite till gjort i enbart sten och bråte.Vi avslutade vår sista dag längs västkusten i dess största stad Greymouth där vi tog en seg eftermiddag i varsin hängmatta.

Efter att ha checkat ut från Nohas Ark (vårt backpackers där alla rum var unikt inredda likt olka djur) drog vi inåt landet igen. Hon är fin vår bil men hennes A/C är lite trött. Det var 30 grader utomhus och det var INTE svalare i bilen. Våra frysklampar i kylväskan hade tinat och blivit varma efter 45 minuter. Tanken var att gå och bada i Hanmer springs hot water pools, men vi hängde mest i den svala poolen. Det var annars en fin anläggning med massis av hot water pools belägna i en fin park med höga berg runtomkring. Det var dock som sagt 30 grader ute och då är man inte så sugen på att bada i en 42 gradig mineral-pool som dessutom luktar prutt.

På kvällen avnjöt vi en drink i den lilla bergsbyn och trots att solen gått ned var det 25 grader varmt och sommarkläder som gällde. När vi gick hem såg jag två röda ögon som lyste i mörkret.

"Erik, en Possum!" Vi hade tidigare samma dag just pratat om att vi ännu inte sett någon levande possum, bara 100-tals döda på vägarna och nu trodde Erik att jag drev med honom. När vi kom en meter ifrån kunde vi dock konstatera att det var en livs levande possum som klättrade runt bland byns träd. Den såg ut som en blandning mellan katt och ekorre och trots deras dåliga rykte kunde jag inte annat än att tycka att den var otroligt söt. 

På lördagen styrde vi till Kaikoura och östkusten. Kaikoura är det enda stället där man kan se val nära land. Detta beror på ravinen som döljer sig under vattenytan några 100 meter utanför land. Djupet går från ca 300 meter till 1000 och där trivs kaskelot- valarna. Det är även ett paradis för fiskar, albatrosser, gigantiska bläckfiskar, delfiner samt andra valar. Vi hade lyckan att se fem kaskelothanar, varav två som simmade tillsammans. (honorna som inte har lika mycket fett tycker det är för kallt vid Kaikoura och därför ser man bara hanar) Det är ett märkligt djur och gick inte riktigt att ta in att det faktiskt var en val som låg och guppade och det var svårt att få en uppfattning om hur stor det egentligen var. Vi såg även Dusky delfiner som hoppade precis framför båten. Delfinerna vi hade lyckan att se och simma med vid Bay of Islands samt de vi såg nu i Kaikoura är på något vis mer levande och verkar lika nyfikna på oss som vi på dem. Att se val har alltid varit en dröm för både mig och Erik men när man väl såg dem var det ändå som att man inte riktigt såg dem.. trots det var det trollbundande att se när de sputade upp vatten och frustade längs med vattenlinjen!

”Pack your things, you are going to mt. Cook.”

”Men Wayne, vi har redan varit där..”

”Yes I know, but did you see the mountain?”

Okej vi hade ingenting att sätta emot, att se NZ högsta berg (ca 3800 nöh) hör väl till om man är här även om vi egentligen var inställda på att spendera en solig helg på stranden, inte bland snöiga berg.

 På vägen dit började vi ganska raskt förstå vad Wayne tjatat om att vi skulle åka. Klarblå himmel, knappt ett moln och sockertoppar belägna vid kristallblåa sjöar så långt ögat kunde nå. Vi spanade in ett berg som i våra svenska ögon (inget ont om Kebnekaise) såg högt ut.

”Det där måste vara mt. Cook!”

Vi fortsatte vad med vi trodde var mt. Cook i sikte. När vägen slutligen svängde och vi körde runt en kulle visade sig ett berg som knappt går att beskriva. Mycket vitare, mycket högre och minst 10 gånger mäktigare.

”okej, det där är mt. Cook. Det var det här som dolde sig bakom regnmoln på nyårsafton!”

Slutligen framme i mt. Cook village tog vi en summer ale och pizza med vita berg som kuliss. Det blir faktiskt inte vackrare än såhär… Bergen börjar inte snällt och saktaa som hemma utan tänk en enorm åker och helt plötsligt reser sig  3000 meter höga berg  upp, mitt på åkern.

Morgonen efter packade vi våra ryggsäckar med alla nödvändigheter, kaffe, kikare, kamera och choklad. Mitt i ryggsäcken  lade jag ned min fulla thermos och ivrig som jag var tänkte jag inte på att kolla om den var tät eller inte. Jag slängde på mig ryggsäcken och kände mig redo att bestiga bergen. Plötsligt kände jag mig alldeles varm om rumpan och samtidigt hur vatten började rinna ned för baksidan av mina ben. Nej, jag hade inte kissat på mig utan thermosj*veln läckte såklart. Jag hörde pappas röst i bakhuvudet ”Thermos ska ha skruvkork, nuförtiden gör dem bara värdelösa thermosar som man klickar upp. Dem läcker ta mig fan 100%-igt. Det var bättre förr!”Upp med all packning igen och snart hängde det kläder i varenda gren runt huset. Den bamhärtiga solen visade sig dock och ganska snart kunde jag packa ned allt igen, dock utan thermosen..

Vårt mål var att klättra från ca 700möh till 1800 möh där Mueller Hut väntade.  Första 1,5 timmen bestog av branta trappsteg och resterande 2 timmar av minst lika brant rullgrus- och klippblocks-”stigar”. Solen stekte rätt bra och jag som bar knäskydd fick ganska raskt en bränna lik japanska flaggan över knäet. Vi var omringade av enorma berg, glaciärer och vattenfall. Då och då kunde vi se och höra hur laviner rasade runt oss. Efter ca 4 timmars vandring såg vi äntligen vår Hut. Väl uppe möttes vi av en hyttvärd som nog sällan lämnade sin älskade Hut, han lotsade in oss i ett rum med 30 plastmadrasser tätt packade vid varandra. ”the Hut is full tonight, so it´s going to be warm and cosy.”Vi slängde av oss grejerna och satte oss på Mueller Huts balkong med varsin kopp kaffe i handen. Framför oss såg vi lavinras på lavinras och vattenfall som bildades av smältande glaciärer.

På kvällen spelade vi kort, beundrade solnedgången och fullmånen samt drack varm choklad. Tro det eller ej, men sen sov vi faktiskt helt ok på våra plastmadrasser.

Nästa morgon smög vi upp tidigt för att se hur solen åter började lysa upp bergen. Efter frukost var det dags att vandra tillbaka till byn. Vägen ned var ungefär som att försöka gå nedför en svart pist gjord av rullgrus, samtidigt som du står på en vibratorplatta. Till och med de stora stenblocken var lösa men trots det var nedvägen en grymt häftig upplevelse.

Ännu en helg vi alltid kommer att minnas!

Efter en varm salladsvecka plockade Erik upp mig på jobbet i VÅR bil. Ni läste rätt, vi har köpt oss en bil! En gammal Mazda -94 Luxury car och hon går fint gamla Bettan. Naturligtvis frågade vi inte dem rätta frågorna före vi köpte den, frågor som typ; funkar A/C, blinkers, vindrutetorkare, men det fick komma som glada överraskningar vartefter.

Iallafall, efter jobbet i fredags tog vi bilen och styrde söderut mot Bluff. Bluff är Nya Zeelands sydligaste stad och ligger så långt bort från Sverige du kan komma, väl på Stewart Island var vi närmare hem igen! (via antarktis..) Stewart Island sägs vara ungefär som NZ såg ut för ca 200 år sedan, före maoris men framförallt engelsmän förändrade/förstörde landskapet. Före människor kom hit fanns det bara fåglar varav många flyglösa. De enda däggdjuren var två typer av fladdermöss. När engelsmännen kom tog dem dock med sig alla möjliga däggdjur som ganska raskt tog död på de flesta fåglarna, de hade inte en chans. Nationalsymbolen Kiwifågel drabbades hårt och vi läste om en hund som på en natt bet ihjäl 500 kiwis. 

På Stewart Island infördes inte däggdjur i samma utsträckning och här har Kiwi-fågeln klarat sig bättre så vi ville ju naturligtvis se en vild när vi befann oss på ön. Eftersom Kiwfågeln är nattaktiv var den arrangerade guidningen på natten. Vi färdades med båt till en strand, ocean beach, där vi smög runt med ficklampor. Totalt såg vi fyra stycken fantastiskt söta vilda kiwi-fåglar. De gick bara någon meter framför oss och var totalt oberörda, deras fötter är 2/3 av fågeln och näbben är enorm. Fjädrarna ser ut som päls, det ser nästan ut som en liten blandning mellan marsvin och höna!?

Dag 2 på Stewart Island var fiske inbokat på schemat. När vi kom ned till piren väntade en 100 år gammal träskuta på oss. Ombord var ett genuint ö-bo par som nog befann sig mer ombord på båten än på land. Vinden hade dock tilltagit och fiskturen kändes ganska exakt som att åka vikingagungan, relingen doppade ned i vattnet efter varje våg. Jag tyckte att det var okej, men helt plötsligt kom en våg somingen ombord var beredd på. Allting ombord flög, böcker, fiskeknivar, ja Allt! Kapten drog av motorn och utbrast "Wow, that was a big one!" Mitt i allt detta lyckades vi ändå fånga fiska via genuint repfiske. man slängde i ett stort rep med en liten tyngd och en krok med lite död fisk på. När repet nådde båten var det bara att dra upp den och man hade en Blue cod(torskfisk) på nästan varje gång. Runt båten kryllade det av albatrosser som gärna hade ätit vad vi försökte fånga till middag. Den allra största sorten, Southern Royal Albatross med ett vingspann på 3,5 m, kom förbi och svävade runt båten. Ibland slog han sig ned vid båten och spanade, sedan sprang han på vattenytan för att ta fart för att sedan segla runt båten igen och doppa vingarna i vattnet. 

På kvällen satt vi nere i hamnen och åt jordgubbar samt choklad när vi fick besök av massa små blå pingviner som var på väg upp efter en dags fiske!

Dag 3 gick vi en vacker vandring genom urskog, full av enorma ormbunksträd samt på vackra stränder där vi hittade Paoa. Vinden hade ökat ännu mer och när det var dags att åka tillbaka till Bluff igen blåste det ordentligt. Vi har hört en del skräckhistorier om färjan mellan Bluff och Stewart Island, vågorna kan bli upp emot 12 meter och många fiskebåtar har gått under på just denna sträcka. Färjan är en enorm katamaran som ska kunna surfa uppe på vågorna. På vägen ut berättade kapten, " Vi har kaffe ombord, men om jag var ni skulle jag undvika det, det blåser ca 70 km/h därute så det kommer bli lite skumpigt". Jag skojar inte, vågorna var MKT högre än båten. När jag tittade fram mot kaptenen såg jag inte ut, jag såg inte himmelen utan jag såg bara en stor våg på väg mot oss. Under en timme åkte vi över minst 6 meter höga vågor. Efter 20 minuter tittade jag på Erik, höll honom hårt i handen och sa "jag älskar dig, bara så att du vet om någonting skulle hända."  Stackars Eriks var alldeles blå om handen när vi på något märkligt vis ändå överlevde...

Fantastisk helg, men nu stannar vi på land ett tag!

Filmen är en glimt på hur havet såg ut, jag överdriver inte!!

http://www.youtube.com/watch?NR=1&v=eDTbopUYg20